Neste börjar med att kräva att domstolen ska förbjuda Loopia att medverka till exemplarframställning. Implicit är det en anklagelse att Greenpeace genom nestespoil.com begår exemplarframställning av Nestes hemsida 2011.nesteoil.com samt att 2011.nesteoil.com alltså i sin helhet har verkshöjd.

Det är första gången för mig att höra om exemplarframställning av hemsida. Begreppet exemplarframställning brukar normalt användas när exempelvis bilder har laddats ner från en plats och laddats upp på den egna hemsidan (eller användas i annat sammanhang) utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren. Normalt webbsurfande anses normalt inte vara exemplarframställning. Det finns ett fall där länkning till en webbsändning räknades som exemplarframställning, men det var eftersom ursprungssidan inte var tillgänglig för allmänheten (lösenordsskyddad eller på annat sätt begränsad så att inte vem som helst kunde ta del av informationen). Exemplarframställning kräver naturligtvis att de mest grundläggande kraven om upphovsrätt är uppfyllda.

Ett alster måste vara originellt med en personlig och säregen prägel för att omfattas av verkshöjd, och ju högre originalitet, desto starkare blir skyddet.

”Man tittar både på ett verks yttre och inre form när man avgör om det rör sig om plagiering. Plagiat blir det först när både det rent visuella och själva idén med dess innebörd är väldigt lika originalet. Det är med andra ord en komplex bedömning där flera faktorer avgör om det rör sig om intrång.” anger Christina Nylander i Cap&Designs artikel om plagiat.

En bedömning av verkshöjd baserar sig på granskning av verkets särprägel och originalitet, inte dess eventuella kvalitet eller hur mycket det kostat att ta fram verket. Hur mycket pengar Neste Oil har slösat på hemsidan har därför ingen som helst relevans till huruvida hemsidan har verkshöjd eller ej. Som ni kan se på 2011.nesteoil.com är det en hemsida som är skapat av programet Crasmanager CMS och baserad på flera komponenter med öppen källkod däribland jQuery och jQuery-UI. Neste hävdar dessutom att funktionen för att bläddra fram bilder, carousel, är något som de har upphovsrätt till och är en del i intrånget som Greenpeace har gjort, trots att de använder färdiga komponenter för det. Det finns inget unikt gällande font-val eller något utöver vilka bilder som används samt placeringen av texten. Verkshöjden kan därför knappast anses vara särskilt hög.

Om man jämför hemsidan med Greenpeace-sidan som Loopia tillhandahöll ser man en visuell liknelse med tydliga skillnader när det gäller innehåll och innebördens idé. Min lekmanna-bedömning är därför att det inte går att hävda exemplarframställning, eller främjande av exemplarframställning, utifrån just normala tolkningen av begreppet exemplarframställning.

Notera dock att endast domstol kan avgöra huruvida ett verk har tillräcklig verkshöjd för att åtnjuta upphovsrättsligt skydd och eftersom det är väldigt ovanligt att tvister går så långt att en domstol behöver göra ett avgörande av verkshöjd saknas det bra underlag för hur man ska bedömma sådana fall.

Nu har jag inte läst de bilagor som Neste har skickat in till tingsrätten, men jag misstänker att bilaga 1 är skärmdump från 2011.nesteoil.com som i sig inte ger ett underlag för bedömning av verkshöjden eftersom det inte är tydligt vad som är eget sammanställt verk och vad som är de ingående delarna från andras verk. Exempelvis hävdar Neste att de har upphovsrätt till sättet att bläddra fram bilder, carousel, troligtvis utan att styrka detta.

Igår skrev jag att nyligen genomförda lagändringar samt EU-direktiv är det som gett Neste möjligheten som de utnyttjar. Det betyder INTE att Loopia var tvingade att stänga ner Greenpeace-sidan.

Man har alltid ett val när det gäller hur man agerar när någon utomstående tar kontakt med ett företag, undantaget möjliga kunder, befintliga kunder samt myndigheter. Man bör naturligtvis besvara alla samtal, men man behöver inte ens göra det skyndsamt om det är en okänd person. Det är upp till den kontaktsökande att övertyga företaget att det finns ett värde i kontakten.

I det här fallet har Neste gått så långt att de stämt Loopia, och jag förstår att webbhotellet anser att risken att vänta på ett domstolsbeslut väger tyngre än risken att förlora Greenpeace och andra kunder. Loopia hade dock möjlighet att avvakta på att domstolen faktiskt har prövat fallet innan de stängde ner en sidan.

Att stänga ner sidan utan myndighetsbeslut innebär att man lämnar sig öppen för stämning från kunden, för även om det finns ett avtal som anger att Loopia har rätt att stänga ner sidor som bryter mot lagen har ett företag aldrig rätten att agera domstol och utdöma påföljder, särskilt när det gäller om en hemsida är lik en annan.

Jag skulle snarare rekommendera att i tidigt skede ta kontakt med den befintliga kunden och helst tillsammans bestämma hur man ska bemöta en sådan stämning.

Även Greenpeace har ett val att göra. Greenpeace har möjlighet att stämma Loopia på grund av Loopias agerande, men jag tycker nog att de skulle tjäna mer på att samarbeta med Loopia och hjälpa till att slå ner Nestes stämning. Och Neste har också ett val att dra tillbaka stämningen nu när deras agerande har uppmärksammats (som knappast var vad de ville).

Traditionen att gå runt med handduk åtminstone under en specifik dag per år, 25e maj, har inte blivit lika stor i Sverige som i vissa andra länder. Dessutom är jag förvånad att inte Google har någon Doodle för Towel Day, när de brukar vara rätt snabba på att snappa upp sådana event.

Mikael Ekström, Grundskollärare 1—7 Banslättsskolan i Tullinge, skriver i Lärarnas tidning om att efter en tidigare Towel Day var det tre elever som visade upp olika upplagor av »Liftarens guide till galaxen« och hade börjat läsa den: ”Det kändes som om jag hade gjort en kulturgärning och jag var faktiskt lite stolt.”

Varför en handduk?

Ur Liftarens guide till Galaxen.

A towel, it says, is about the most massively useful thing an interstellar hitchhiker can have. Partly it has great practical value — you can wrap it around you for warmth as you bound across the cold moons of Jaglan Beta; you can lie on it on the brilliant marble sanded beaches of Santraginus V, inhaling the heady sea vapours; you can sleep under it beneath the stars which shine so redly on the desert world of Kakrafoon; use it to sail a mini raft down the slow heavy river Moth; wet it for use in hand-to-hand-combat; wrap it round your head to ward off noxious fumes or to avoid the gaze of the Ravenous Bugblatter Beast of Traal (a mindboggingly stupid animal, it assumes that if you can’t see it, it can’t see you — daft as a bush, but very ravenous); you can wave your towel in emergencies as a distress signal, and of course dry yourself off with it if it still seems to be clean enough.

More importantly, a towel has immense psychological value. For some reason, if a strag (strag: non-hitchhiker) discovers that a hitchhiker has his towel with him, he will automatically assume that he is also in possession of a toothbrush, face flannel, soap, tin of biscuits, flask, compass, map, ball of string, gnat spray, wet weather gear, space suit etc., etc. Furthermore, the strag will then happily lend the hitchhiker any of these or a dozen other items that the hitchhiker might accidentally have “lost”. What the strag will think is that any man who can hitch the length and breadth of the galaxy, rough it, slum it, struggle against terrible odds, win through, and still knows where his towel is is clearly a man to be reckoned with.

Hence a phrase which has passed into hitch hiking slang, as in “Hey, you sass that hoopy Ford Prefect? There’s a frood who really knows where his towel is.” (Sass: know, be aware of, meet, have sex with; hoopy: really together guy; frood: really amazingly together guy.)

Ibland påpekar folk fel man gör, ibland påpekar folk det man helst av allt vill sopa under mattan. När det gäller dig och mig så är det pinsamt, men vi skärper till oss och lär av oss av det hela. Mot företag kallas det dock för politisk opinion när man försöker få dem att skärpa till sig. Vissa företag lyssnar på åsikterna och skärper till sig, som exempelvis Apple som efter politisk opinion har lovat att satsa mer på förnybar energi, andra tycker mest att alla tjänar på att debatten lägger sig.

Ett företag som gärna lägger munkavel på meningsmotståndare som påpekar deras fel och brister har jag namngett som Sökanden i gårdagens bloggpost. Sökanden skriver också att den troliga orsaken till webbplatsens är att väcka miljödebatt, det vill säga politisk debatt.

När man inte själv kan stå för sitt beteende, eller har några argument för varför man gör på ett visst sätt, är det lättare om man kan få tyst på motståndaren. Det är också lättare att gå på budbäraren än den som faktiskt framför åsikterna. Vilken tur att EU och våra politiska företrädare gärna tillhandahåller lagar som kan fungera som munkavlar åt meningsmotståndare eller budbärare.

Syftet med IPRED- och Infosec-direktiven är att förbättra skyddet för artister, författare och andra som skapar verk i samhället, men eftersom lagarna är så generellt formulerat kan exempelvis Sökanden hävda att deras meningsmotståndare ska tystas genom att hänvisa till de lagarna. Lagarna används inte längre som ett skydd utan blir en stridsåtgärd mot en politisk motståndare samt de som hjälper till att förmedla meningsmotståndares åsikter.

Läs stämningsansökan och säg vad du tycker. Dela gärna den här artikeln vidare så att fler kan uppmärksamma fallet.

Uppdatering: Greenpeace är ägare till sidan som under adressen nestespoil.com använde sig av webbhotellet Loopia. Neste Oil har informationsidan 2011.nesteoil.com där de förklarar hur bra deras produkter är för miljön. Greenpeace håller naturligtvis inte med. Man kan naturligtvis diskutera den direkta och indirekta miljöeffekten av att använda Nestes produkter, men att gå på budbäraren för att få bort åsikter som man inte är överens med är fel även i Game of Thrones.

Jag fick besked om en stämning mot ett företag jag känner mycket väl som levererar en tjänst åt ett annat företag som jag känner mycket väl och jag fick rätt omgående tillgång till själva stämningen som inlämnats till Västmanlands tingsrätt. Målnumret är T2297-2 om du själv är intresserad av målet. Jag kommer dock att utelämna parternas namn i nedanstående avskrivning av hänsyn till pågående förhandling.

Sökandes namn har jag ersatt med just ”Sökanden”, Tjänsteleverantörens namn har jag ersatt med ”Svarande”, Ägaren till webbplatsen har jag ersatt med ”Intrångsgörande” och domäner, adresser, med mera har jag ersatt med rimliga neutrala ersättningar.

Följande inkom till Västmanlands Tingsrätt 2012-05-15.

Som ombud för sökande får vi med stöd av bifogad fullmakt ansöka om vitesförbud jämväl interimistiskt enligt 53 § URL enligt följande.

Yrkanden

1. Sökande yrkar att tingsrätten enligt 53 b § första stycket URL, vid kraftverkande vite, meddelar förbud för Svaranden att medverka till exemplarframställning och tillgängliggörande för allmänheten av ”Intrångsgörande Webbplatsen” genom att upplåta serverutrymme och genom att tillhandahålla Internetuppkoppling till den Intrångsgörande Webbplatsen.
2. Sökande yrkar att tingsrätten enligt 53 b § andra stycket URL, vid kraftverkande vite, meddelar förbud enligt 1.1 för tiden intill dess målet slutligen har avgjorts eller att annat har beslutats (interimistiskt förbud).
3. Sökande yrkar ersättning för rättegångskostnad med belopp som senare kommer att anges.

Grunder

Grunder för yrkandet under punkt 1.1

4. Sökande är upphovsrättsinnehavare till webbplatsen som tillhandahålls via sökandens domänadress (”Sökandens Webbplats”). Till stöd för sökandens innehav av upphovsrätt inges kopior av Sökandens Webbplats, bilaga 1, samt registerutdrag från Whois, bilaga 2. Intrångsgöranden har framställt en kopia av Sökandens Webbplats genom att i all väsentlighet kopiera de bärande delarna av Sökandens Webbplats layout, färgval, placering av överlappande fotografier vilka bläddras fram på ett visst sätt och rubriktexter. Intrångsgöranden tillgängliggör denna kopia för allmänheten utan medgivande från Sökande via Intrångsgörandens domänadress. Härigenom begår Intrångsgöranden intrång i Sökandens upphovsrätt.
5. Svaranden tillhandahåller serverutrymme för lagring av den Intrångsgörande Webbplatsen samt tillhandahåller Internettjänster som gör den Intrångsgörande Webbplatsen tillgänglig på Internet. Svarande medverkar därmed till de upphovsrättsintrång som Intrångsgöranden begår med hjälp av Svarandens tjänster.

Grunder för yrkandet under punkt 1.2

6. Sannolika skäl för intrång (olovlig exemplarframställning och olovlig tillgängliggörande för allmänheten) föreligger. Detta intrång fortgår kontinuerligt och det kan skäligen befaras att Svarande genom att medverka till fortsatt exemplarframställning och tillgängliggörande för allmänheten förringar värdet av upphovsrätten till Sökandens Webbplats.

Omständigheter, intrånget och Svarandens medverkan till detta

7. Sökanden har investerat mycket stora belopp i utformningen av Sökandens Webbplats med dess unika layout och innehåll. Eftersom layout och innehåll, till exempel rubriker, är ett resultat av upphovsmannens personliga skapande insats som har erforderlig särprägel åtnjuter Sökandens Webbplats upphovsrättsligt skydd. Sökanden är innehavare till upphovsrätten.
8. Därtill är Sökanden ett bolag vars aktier handlas på börs, vilket innebär att bolaget har en skyldighet att lämna marknaden, dvs. marknaden utförlig information om sin verksamhet. Publiceringen av information på webbplatsen är en viktig del av att fullfölja denna skyldighet.
9. Infosec-direktivet, som anger harmoniserade rättsliga ramar för upphovsrätt och närstående rättigheter och som söker skapa ett effektivt och strikt system för skydd av upphovsrätten och närstående rättigheter (se skäl 11), har i Sverige implementerats genom ändringar i URL.
10. Intrångsgöranden har framställt en kopia av Sökandens Webbplats genom att i all väsentlighet kopiera de bärande delarna av Sökandens Webbplats layout, färgval, placering av överlappande fotografier vilka bläddras fram på ett visst sätt och rubriktexter.
11. Intrångsgöranden har ett uppenbart opinionsbildande syfte med tillgängliggörandet av den Intrångsgörande Webbplatsen. Fråga uppstår därför om deras kopiering av Sökandens Webbplats skulle falla utanför Sökandens ensamrätt.
12. Parodier och travestier har ibland betraktats som självständiga verk som faller utanför upphovsrättsskyddet för orginalverket, till exempel då någon genom att förvränga ett känt verk till form eller innehåll åstakommer en produkt, vilket framstår som avsedd för att skapa komisk effekt som är helt främmande för orginalverket (NJA 2005 s. 905). Den Intrångsgörande Webbplatsen åstadkommer emellertid inte någon komisk eller förlöjligande effekt av det slag traverstier och parodier eftersträvar. Intrångsgörandens avsikt med att kopiera Sökandens Webbplats är istället att väcka en miljödebatt, dvs. en politisk debatt. Politisk propaganda kan inte medföra att skyddet för upphovsrätten inskränks (NJA 1975 s. 679). Intrångsgörandens oauktoriserade eftergörande utgör därför upphovsrättsintrång.
13. Svaranden är ett företag verksamt som tjänsteleverantör av webbhotell och domännamn. Svaranden fungerar av allt att döma som webbhotell för den Intrångsgörande Webbplatsen, vilket innebär att Svaranden tillhandahåller serverutrymme för lagring av den Intrångsgörande Webbplatsen (hosting).
14. Under alla förhållanden tillhandahåller Svaranden Internetuppkoppling till den Intrångsgörande Webbplatsen. För att en webbplats såsom den Intrångsgörande Webbplatsen ska kunna vara tillgänglig krävs nämligen att en Internettjänsteleverantör kopplar upp webbplatsen mot andra Internetanvändares datorer. För att kunna ha kontakt med Internet och kommunicera med andra datorer måste en dator, ha tilldelats en IP-adress. IP-adressen är ett identifikationsnummer som är unikt för varje dator och möjliggör för datorn att skicka och ta emot information via Internet. IP-adresser tilldelas normalt av användarens Internettjänsteleverantör ur en nummerföljd som i sin tur har tilldelats Internettjänsteleverantören. Inom Europa måste Internettjänsteleverantören ansöka om en sådan nummerföljd. Tilldelning och registrering på denna högre nivå sköts av RIPE NCC.
15. Svaranden tillhandahåller inte bara lagringsutrymme för innehållet på den Intrångsgörande Webbplatsen. Svaranden är även en Internettjänsteleverantör, dvs. tillhandahåller själva uppkopplingen till Internet. De IP-adresser som Svaranden har tilldelats av RIPE NCC och därmed kontrollerar och förvaltar är inom intervallet 194.9.94.0 – 194.9.95.255, bilaga 7. IP-adressen för den Intrångsgörande Webbplatsen är 194.9.94.213, bilaga 5 och 6, och är alltså kontrollerad och förvaltad av Svaranden.
16. Genom att Svaranden upplåter serverutrymme åt den Intrångsgörande Webbplatsen och genom att Svaranden gör den Intrångsgörande Webbplatsen tillgänglig för allmänheten via Intrångsgörandens domänadress medverkar Svaranden till Intrångsgörandens intrång i upphovsrätten till Sökandens Webbplats i strid med 53 § URL.
17. Svaranden har genom brev, bilaga 9, informerats om att deras tjänster används för medverkan till upphovsrättsintrång och trots detta har Svaranden inte vidtagit några åtgärder för att intrången ska upphöra.

Utveckling av grunderna för vitesförbud

18. Enligt 53 b § URL får domstolen vid vite förbjuda den som vidtar eller medverkar till en åtgärd som innebär intrång eller överträdelse som avses i 53 § att fortsätta med åtgärden. Medverkar till en gärning gör enligt 23 kap 4 § brottsbalken den som främjat en gärning genom råd eller dåd. I samband med att Infosec-direktivet implementerades i svensk rätt framhölls i denna del ”att medverkansansvaret i svensk rätt är tämligen långtgående”.
19. I Infosec-direktivets artikel 18 (3), som avser möjligheten att begära förläggande mot mellanhänder, föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att rättsinnehavare har möjlighet att, om så erfordras, begära ett förläggande gentemot mellanhänder vars tjänster utnyttjas av en tredje part för att begå intrång i en upphovsrätt eller i en närstående rättighet. I skäl 59 anges syftet med bestämmelsen:
    

    ”I synnerhet i den digitala miljön kan de tjänster som mellanhänder erbjuder i ökande grad utnyttjas av en tredje part för att göra intrång. I många fall är det dessa mellanhänder som har de stora möjligheterna att sätta stopp för sådant intrång. Utan att andra tillgängliga sanktioner och möjligheter att vidta rättsliga åtgärder påverkas bör rättsinnehavare därför ha möjlighet att begära ett förläggande mot en mellanhand som i ett nät förmedlar en tredje mans intrång i ett skyddat verk eller annat alster i ett nät. Denna möjlighet bör finnas tillgänglig även i sådana fall då de åtgärder som mellanhanden vidtar är undantagna enligt artikel 5. Villkoren och bestämmelserna för ett föreläggande av detta slag bör medlemsländerna själva bestämma om i sin nationella lagstiftning.”

20. I propositionen som behandlar implementeringen av Infosec-direktivet konstaterades att gällande svenska regler var tillräckliga för att uppfylla direktivets krav och några lagändringar föreslogs därför inte. Att gällande bestämmelser uppfyller kraven i Infosec-direktivets artikel 8 (3) innebär alltså att mellanhänder kan åläggas medverkansansvar.
21. I sammanhanget ska även poängteras vad som stadgas i E-handelsdirektivets artikel 14 (3). Enligt artikel 14 (3) ska reglerna som begränsningar mellanhänders ansvar inte påverka möjligheten för en domstol att i enlighet med medlemsstaternas rättssystem kräva att tjänsteleverantören upphör med eller förhindrar en överträdelse. I E-handelsdirektivet anges i skäl 45 att:
    

    ”De begränsningar av tjänstelevererande mellanhänders ansvar som fastställs i detta direktiv påverkar inte möjligheten till olika föreläggande. Sådana förelägganden kan särskilt bestå av avgöranden från domstolar eller administrativa myndigheter som kräver att alla överträdelser skall upphöra eller förhindras, inbegripet att olaglig information avlägsnas eller görs oåtkomligt.”

22. I motivet uttalade regeringen också att:
    

    ”Möjligheten att ingripa [med vitesförbud] finns alltså även om mellanhanden sedan inte kan göras ansvarig på grund av att de subjektiva kraven för straffrättsligt ansvar (uppsåt och grov oaktsamhet) inte är uppfyllda, eller på grund av att reglerna om ansvarsfrihet avseende skadestånd, sanktionsavgifter och straff i 16-19 §§ lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster är tillämpliga.”

23. För att vitesförbud ska meddelas mot den som medverkar till upphovsrättsintrång räcker det att medverkan till intrång föreligger i objektiv mening. Det krävs alltså inte att mellanhandens medverkan skett av oaktsamhet eller uppsåtligen.
24. I förarbetena som behandlar implementeringen av Infosec-direktivet framhålls att själva bedrivandet av leverantörsverksamhet normalt inte torde vara tillräckligt för att en mellanhand ska kunna hållas ansvarig (ens i objektivt hänseende) för att ha främjat olovlig överföring av upphovsrättsligt skyddat material till allmänheten eller olovlig exemplarframställning. Vidare sägs att eftersom det inte torde finnas någon generell skyldighet för den som vidarebefordrar information att undersöka informationens innehåll bör som regel inte heller mellanhandens underlåtenhet att kontrollera om det förekommer intrångsmaterial i verksamheten anses utgöra ett främjande i det nu aktuella hänseendet. Situationen blir emellertid en annan om mellanhanden har vetskap om eller åtminstone har fått konkreta indikationer på att serverutrymmet används för upphovsrättsintrång.
25. I nämnda proposition framhålls följande som exempel på när medverkansansvar (i objektiv mening) är förhanden och då det finns möjlighet att ingripa mot mellanhanden med ett vitesförbud enligt 53 b § URL:
    

    ”Ett exempel på en situation där medverkansansvar (i vart fall i objektivt hänseende) kan aktualiseras är när intrångsgöranden har träffat avtal med mellanhanden om rätt till att utnyttja dennes serverutrymme och mellanhanden därefter har fått konkreta indikationer på att serverutrymmet används på ett annat sätt som innebär upphovsrättsintrång.”

26. Sökanden har tillställt Svaranden två skrivelser, bilaga 9, enligt vilka Svaranden har informerats om att deras tjänster används av Intrångsgöranden för att begå olovlig exemplarframställning och olovligt tillgängliggörande för allmänheten. Härigenom har Svaranden fått kännedom om eller i vart fall konkreta indikationer på att Svarandens tjänster används på ett sätt som innebär upphovsrättsintrång. Vidare har Svaranden utan orimliga uppoffringar haft möjlighet att avbryta trafiken till och från den Intrångsgörande Webbplatsen och ”ta bort” den Intrångsgörande Webbplatsen från sin server. Trots detta har Svaranden inte vidtagit några åtgärder för att förhindra intrånget. Svarandet medverkar således till upphovsrättsintrång (i vart fall i objektivt hänseende) som Intrångsgöranden begår med hjälp av Svarandens tjänster. Därmed är förutsättningarna för ett ingripande enligt 53 b § URL uppfyllda.

Närmare om det interimistiska vitesförbudet

27. Av 53 b § andra stycket URL följer att om sökanden visar sannolika skäl för sin talan och det skäligen kan befaras att svaranden genom att fortsätta med åtgärden, eller medverkan till den, förringar värdet av sökandens ensamrätt, får domstolen meddela ett interimistiskt vitesförbud.
28. Som angivet ovan föreligger det objektivt sett en intrångssituation.
29. Svaranden har inte vidtagit några åtgärder för att förhindra intrång trots att Svaranden vid flera tillfällen informerats om att intrång pågår genom användningen av Svarandens tjänster. Således föreligger sannolika skäl för att Svaranden medverkar till upphovsrättsintrång genom att tillhandahålla serverutrymme och genom att tillhandahålla Internetuppkoppling till den Intrångsgörande Webbplatsen.
30. Utöver kravet på sannolika skäl förutsätter ett interimistiskt förbud att det skäligen kan befaras att svaranden genom att fortsätta med sitt handlande förringar värdet av kärandens ensamrätt. Såsom det uttrycks i Henry Olsson Upphovsrättslagstiftningen, En kommentar, ”torde [detta] i de flesta fall vara ganska lätt att fastställa, eftersom de allra flesta upphovsrättsintrång förringar värdet av upphovsrätten till de verk som det gäller.”
31. Intrånget i Sökandens ensamrätt pågår vilket innebär att Sökanden kontinuerligt skadas så länge Svaranden fortsätter tillhandahålla sina tjänster till Intrångsgöranden. Sökanden har gjort mycket stora investeringar i sin webbplats, investeringar som undermineras på grund av den pågående exemplarframställningen och tillgängliggörandet för allmänheten. Svarandens medverkan till upphovsrättsintrång förringar således på ett påtagligt sätt värdet av Sökandens upphovsrätt.
32. Sökandens intresse av att få stopp på intrånget väger över de nackdelar som ett interimistiskt vitesförbud innebär för Svaranden. Den enda skada Svaranden kan komma att orsakas, om de förbjuds tillhandahålla sina hostingtjänster till Intrångsgöranden, är uteblivna inkomster om 141 kronor/månad alternativt 250 kronor/månad från Intrångsgöranden, bilaga 11. Ett interimistiskt vitesförbud mot Svaranden är således en proportionerlig åtgärd.

Bevisning

Sökanden åberopar för närvarande följande bevis.

33. Utdrag från Sökandens Webbplats, bilaga 1, till styrkande av att Sökandens Webbplats omfattas av upphovsrätt och att upphovsrätten tillkommer Sökanden.
34. Utdrag från Whois avseende innehavare av Sökandens domänadress, bilaga 2, till styrkande av att Sökanden är innehavare av Sökandens Webbplats.
35. Utdrag från Whois avseende innehavare av Intrångsgörarens domänadress, bilaga 3, till styrkande av att Intrångsgöranden är innehavare av den Intrångsgörande Webbplatsen samt att den Intrångsgörande Webbplatsen skapades den 19 mars 2012.
36. Utdrag från den Intrångsgörande Webbplatsen, bilaga 4, till styrkande av att den Intrångsgörande Webbplatsen är tillgänglig för allmänheten och gör intrång i upphovsrätten till Sökandens Webbplats.
37. Utskrift från http://network-tools.com, bilaga 5, Utskrift från http://www.domaintools.com/, bilaga 6, Utskrift från http://www.ripe.net/, bilaga 7, Utskrift från Svarandens Webbplats, bilaga 8, allt till styrkande att Svaranden upplåter lagringsutrymme för innehållet på den Intrångsgörande Webbplatsen och tillgängligör den Intrångsgörande Webbplatsen för allmänheten.
38. Brev till Svaranden, bilaga 9, till styrkande av att Svaranden är medveten om att den Intrångsgörande Webbplatsen är olaglig och att det pågår olovlig exemplarframställning och olovlig tillgängliggörande för allmänheten med hjälp av Svarandens tjänster.
39. E-post från Svaranden, bilaga 10, till styrkanden att Svaranden inte avser att vidta några åtgärder för att stoppa de pågående upphovsrättsintrången.
40. Utdrag från Svarandens Webbplats, bilaga 11, till styrkande av att den enda skada Svaranden kan komma att orsakas om de förbjuds tillhandahålla sina tjänster till Intrångsgöraren uppgår till 141 kronor/månad alternativ 250 kronor/månad utgörande uteblivna inkomster från Intrångsgöraren.

Säkerhet

41. Till säkerhet för den skada som Svaranden kan lida har en bankgaranti om 100 000 kronor utställts. Denna torde mer än väl täcka den skada som Svaranden skulle kunna lida på grund av ett förbud.

Handläggning

42. Ansökningsavgift om 450 kronor har den 15 maj satts in på tingsrättens PlusGiro-konto för ansökningsavgifter.

Undertecknat av ombudet

Övriga bilagor

Rättegångsfullmakt
Registreringsbevis för Sökande
Registreringsbevis för Svarande
Bankgaranti

Kort sammanfattning av IPRED är att ISPn fortfarande kan hänvisa till LEK om det saknas domstolsbeslut på utlämnandet. Till domstolen skall det visas sannolika skäl för att ett upphovsrättsintrång. Finns dom måste ISPn lämna ut de uppgifter som de har tillgängligt.

Jag avslutade sammanfattningen av IPRED med att det inte ”borde vara alltför omfattande uppgifter som får lagras och alltså kan lämnas ut från en ISP, men vi får se hur implementationen av datalagringsdirektivet (2006/24/EG) blir”. Nu om bara någon dag är datalagringsdirektivet implementerad i lag så hur påverkas IPRED av DLD egentligen?

Faktiskt inte så mycket. Åtminstone inte direkt eftersom DLD förbjuder att uppgifter som lagras med krav från DLD lämnas ut av andra anledningar än för att uppfylla DLD. IPRED anger dock att det som ska lämnas ut är uppgifter som blir en följd av att samla in uppgifter enligt DLD, så indirekt anser jag att DLD innebär att en uthämtning enligt IPRED blir mer omfattande än utan DLD.

DLD kan heller inte skydda mot en utlämningsbegäran enligt IPRED, det har EU-domstolen fastställt. Dock noterar även EU-domstolen att det ska finnas sannolika skäl för en utlämning enligt IPRED och nyttan att genomföra ett sådant intrång i den enskildes integritet måste noggrant övervägas vid varje fall.

Datalagringsdirektivet börjar gälla efter valborg. Hur kommer Sveriges implementering påverka mindre och större ISPer? Hur kommer det påverka verksamheten jag själv varit med och byggt upp?

Först och främst, vilka är det som måste lagra datat enligt DLD?

Enligt lagen är de aktörer som bedriver anmälningspliktig verksamhet enligt Lagen om elektronisk kommunikation, LEK, skyldiga att lagra uppgifter i sex månader.

Det finns möjlighet för tjänsteleverantören att ansöka om undantag från lagringsskyldigheten. Det är PTS som beslutar om undantaget ska medges, efter att ha hört Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen. /PTS

LEK anger att allmänna kommunikationsnät av sådant slag som vanligen tillhandahålls mot ersättning eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster endast får tillhandahållas efter anmälan till den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten). PTS har en lista på operatörer som anmält sådan verksamhet. PTS har naturligtvis helt rätt i att lagringsplikten även gäller de operatörer med jämförbara verksamheter som av olika anledningar inte uppföljt anmälningsplikten.

Så alla internetleverantörer ska principiellt lagra trafikuppgifterna. Dock finns det ett tydligt undantag i själva anmälningsplikten. Om man agerar ombud åt slutkunden räknas det inte som man har anmälningsplikt eller lagringsplikt. Tänk ett företagshotell som tillhandahåller Internet till olika företag/kontor, eller en bostadsrättsförening som tillhandahåller Internet till bostadsrättsinnehavarna. Sådan verksamhet faller inte under LEKs anmälningsplikt och därför behöver de heller inte lagra trafikuppgifterna.

Vad är det då som måste lagras?

Enkelt uttryckt kan man säga att de trafikuppgifter som ska sparas svarar på frågor om vem som kommunicerade med vem, när det skedde, var de som kommunicerade befann sig och vilken typ av kommunikation som användes (t.ex. sms eller telefonitjänst). /PTS

För en internetleverantör innebär det användarens IP-adress, uppgifter om kunden, tidpunkter för när IP-adressen gavs till den kunden, vad det är för anslutning samt information om den tekniska utrustningen vid avlämningspunkten ska lagras. Genom användandet av NTP på varje router och server kombinerat med DHCP-loggar uppfyller övrigt.

Men ovanstående rör bara själva förmedlingen av Internet. Utöver det finns krav på att tillhandahålla loggar för meddelandehanteringen (utbyte eller överföring av elektroniskt meddelande som inte är samtal och inte heller är information som överförs som del av sändningar av ljudradio- och tv- program) som innehåller inblandade parter (src and dst ip), information om egna kunderna som använder IP-adresserna, tidpunkt för påbörjan och avslutande samt eventuell information om den tjänsten som används. Det sistnämnda behöver man inte direkt spara, särskilt inte om man är en mindre leverantör, eftersom man oftast kan ta reda på det från övrig tillgänglig information. Övriga krav är ett stort problem, som bara förvärras om man är en större aktör.

PTS är dock tillsynsmyndighet och har på direkt fråga förtydligat att en mindre operatör enbart behöver uppfylla kraven för Internet-leverans: man har en NTP-server med logg av tidsdrift på varje berörd server, man lagrar information över vilka kunder som har vilka IP-adresser (samt har säkerställt att det inte enkelt går att använda andras IP-adresser) samt säkerställer att obehöriga inte kan få tillgång till servrarna.

När och hur ska man lämna ut informationen?

Här är faktiskt lagen otydlig tycker jag. Nu borde det vara rätt säkerställt att det enbart är direkt till polisen med domstolsbeslut som grund som utlämnande av uppgifter får göras, men jag hittar ingenstans där det uttryckligen är angivet. Rimligtvis räcker det dock att kräva domstolsbeslutet så man kan kontrollera det, samt att man svarar i telefon när polisen ringer. Man kan också fakturera rimliga kostnader för att lämna uppgifterna till polisen. Det skulle dock underlätta att ha en sådan process nedskriven någonstans.

Sammanfattning är alltså att det inte borde kosta skjortan att uppfylla minimikraven enligt PTS. Men jag förstår att operatörer är osäkra. Datalagringsdirektivet har stressats igenom. Trots att lagändringen sköts upp i ett helt år har det inte förberetts för att 554 operatörer ska veta hur de ska uppfylla lagens text. Där det finns osäkerhet finns det utrymme för oseriösa leverantörer att begära överpriser.

De senaste 20 åren har puben i Southampton (England) haft namnet The Hobbit, och dit kan man gå om man vill beställa till exempel en Gandalf eller en Frodo. Fast kanske inte så mycket länge till.

Saul Zaentz Company anser att puben gör upphovsrättsbrott (enligt BBC) och hotar att ta till rättsliga åtgärder om ägarna inte omedelbart ändrar namnen.

”We were absolutely stunned. It was completely unexpected, we never intended to infringe anyone’s copyright. Are we doing any harm? I don’t think so. We’re bringing people to the books and the stories who haven’t heard of JRR Tolkien. We don’t have the financial resources to fight it – I can’t fight Hollywood.” – Stella Mary Roberts

Stephen Fry, som är i Wellington för filmningen av Peter Jackson’s The Hobbit kommenterade ”Honestly, @savethehobbit, sometimes I’m ashamed of the business I’m in. What pointless, self-defeating bullying”.

Stöd Facebook-sidan Save The Hobbit, Southampton, twittra med hashtagg #saveTheHobbit, blogga om det, prata med dina vänner.

Jag säger som Roberts, en enskild person kan inte slåss mot Hollywood. Det ser vi bland annat i alla upphovsrättsmål som pågår runt om i Sverige just nu. Läs mer på Ung Pirats informationsplats 5101.se. För mer långsiktig hantering av bland annat upphovsrättsindustrin, rösta på Piratpartiet till riksdag och EU-parlamentet. Nu på lördag den 17e mars är det demonstration mot datalagringsdirektivet i Stockholm, Göteborg (kommer du), Helsingborg, Skellefteå samt mot ACTA i Norrköping.

Snälla läs detta! Vi har ju har lagt upp flera låtar på YouTube. Först fick vi en fråga om vi ville tjäna pengar och tillåta annonser i klippen. Vi sa nej. Efter ett par veckor kom det första mailet. YouTube berättade att ett klipp kränkte upphovsrätten och att delar av klippet ägs av Merlin Phonofile. Men, sa dem, vi behövde inte göra något, det enda som händer är att det börjar visas annonser i klippet. Via en dryg och knepig process kunde man bestrida upphovsrättsmeddelandet, med hot om böter om jag hade fel. Jag gjorde det eftersom att låten är skriven av oss, inspelad av oss, bilderna som visas ägs av oss, så jag visste att jag hade rätt. Jag fick inget svar av YouTube, eller någon ursäkt från Merlin Phonofile, tvärtom. Dagen efter kom ett mail till där de gjorde anspråk på nästa låt. Jag bestred, dagen efter kom ett till mail, jag bestred, nästa dag kom ett mail till, jag bestred osv. MERLIN PHONOFILE HAR IDAG GJORT ANSPRÅK PÅ ATT ÄGA HELA VÅR REPERTOAR. Min enda förklaring är att detta är en utstuderad metod att stjäla annonsplatser. De flesta förstår inte juristspråket och vågar inte/pallar inte bestrida och sedan får Merlin Phonofile pengar varje gång ditt klipp visas. Har du varit med om något liknande? – Katten Skogmans Orkester

Skivbolaget Mandarin kommenterar på ovanstående med ”Alltså vi fick bara ett antal mail med att rättigheterna till Svensk Pop-videos _eventuellt_ tillhörde de där lirarna. Eftersom jag visste att de inte gör det så gjorde jag ingenting. De skrev också att man inte behövde göra nånting. Eftersom man får så mycket skit per mail så tog jag inte allvarligt på det. Men jag är en naiv optimist å tredje sidan.”

Har du egna erfarenheter om liknande beteende på Youtube eller på andra kulturdelningssidor, berätta det gärna för Katten Skogmans Orkester.

Orsaken till att en tredjepart har möjlighet att tjäna pengar på andras verk är för att upphovsrättsindustrin krävt det med referens till att artisten måste få betalt för sina verk. Är det rätt? Varför ska artisten eller det enskilda bolaget behöva lägga tid på massor med administration för att hävda sina rättigheter till sina verk mot andra bolag?

Avkriminalisera ickekommersiell fildelning, det inte är kulturdelningen som är problemet.

*****

GÄSTINLÄGG: Det finns antagligen inget annat ord som är så överanvänt i mediaresonemanget som “generation”. Jag försökte en gång att räkna de “generationer” som har blivit utnämnda de senaste tio åren, sen den välkända artikeln om den så kallade “Generation Ingenting”; Jag tror att det var så många som tolv. De hade alla en sak gemensamt: de existerade endast på papper. Verkligheten försåg oss aldrig med en enda påtaglig, meningsfull, oförglömlig impuls; den gemensamma erfarenheten som för alltid skulle särskilja oss från generationen innan. Vi hade letat efter det, men istället kom en banbrytande förändring omärkligt, tillsammans med kabel-tv, mobiltelefoner och – mest av allt – internettillgång. Det är först idag som vi till fullo kan förstå hur mycket som har förändrats de senaste femton åren.

Vi, nätbarnen; vi, som har växt upp med och på internet, är en generation som lever upp till kriteriet för termen på en smått omstörtande sätt. Vi upplevde aldrig en impuls från verkligheten utan snarare en metamorfos av verkligheten i sig. Vad som förenar oss är inte ett gemensamt, begränsat kulturellt sammanhang, utan tron att sammanhanget i sig är självdefinierande och påverkar det fria valet.

När jag skriver detta är jag medveten om att jag misshandlar pronomet “vi”, eftersom “vi” är föränderligt, osammanhängande, otydligt – enligt gamla kategorier: temporär. När jag säger “vi” betyder det “många av oss” eller “några av oss”. När jag säger “vi är”, betyder det “vi är ofta”. Jag säger “vi” för att kunna tala om oss över huvud taget.

1. Vi växte upp med och på internet. Detta är vad som gör oss annorlunda; detta är vad som skapar den avgörande, om än ur vår synvinkel överraskande, skillnaden: Vi “surfar” inte och internet är inte en “plats” eller “virtuell”. Internet är inte något externt till verkligheten för oss, utan en del av det: ett osynligt, men konstant lager som är sammanflätad med den fysiska omgivningen. Vi använder inte internet, vi lever på och med internet. Om vi skulle berätta vår bildningsroman för er, de analoga, skulle vi säga att det fanns en naturlig internetaspekt på varje enskild erfarenhet som format oss. Vi hittade vänner och fiender online, vi förälskade oss och gjorde slut online. Webben är för oss inte en teknologi med vilken vi lärde oss och klarade av att bemästra. Webben är en process, händer kontinuerligt och förändras kontinuerligt inför våra ögon; med oss och genom oss. Teknologier dyker upp och löses sedan upp i utkanterna, webbsidor byggs, de blomstrar och försvinner, men webben fortsätter, för att vi är webben; vi kommunicerar med varandra på ett sätt som faller sig naturligt för oss, mer intensiv och mer effektiv än någonsin tidigare i mänsklighetens historia.

Uppväxta på nätet så tänker vi annorlunda. Förmågan att finna information är för oss något grundläggande, precis som förmågan att hitta en järnvägsstation eller ett postkontor är för er. När vi vill veta något – de första symptomen för vattkoppor, anledningen till att Estonia sjönk eller om vattenräkningen är konstigt hög – genomför vi åtgärder med samma visshet som föraren i en bil utrustad med GPS. Vi vet att vi kommer att finna informationen vi behöver på en massa platser, vi vet hur vi tar oss till de platserna och vi vet hur vi utvärderar deras trovärdighet. Vi har lärt oss att aceptera att istället för ett svar så hittar vi många olika, och från dessa svar kan vi sammanfatta den mest sannolika versionen och bortse ifrån de som inte verkar trovärdiga. Vi väljer, vi filtrerar, vi minns och vi är redo att byta ut den inlärda informationen mot ny, bättre, när den dyker upp.

För oss är nätet ett sorts delat externt minne. Vi behöver inte komma ihåg onödiga detaljer: datum, summor, klausuler, gatunamn, detaljerade definitioner. Det är tillräckligt för oss att ha något abstrakt, den innersta naturen av vad som behövs för att processa informationen och relatera den till annan information. Skulle vi behöva detaljer så kan vi leta upp den inom några sekunder. Likaså behöver vi inte vara experter på allt, för vi vet var vi kan finna människor som specialiserar sig på det som vi själva inte vet, vilka vi kan lita på. Människor som delar sin expertis med oss, inte för profit utan på grund av vår gemensamma tro att information existerar i ett stadie av rörelse, att den vill vara fri, att vi alla gynnas av ett utbyte av information. Varje dag: när vi studerar, arbetar, löser vardagliga problem och bedriver intressen. Vi vet hur man konkurrerar och vi gillar att göra det, men vår konkurrens, och vår strävan att vara annorlunda, byggs på kunskap och på förmågan att tolka och bearbeta information och inte på att monopolisera den.

2. Att vara delaktig i ett kulturellt liv är inte något extraordinärt för oss: global kultur är en fundamental byggsten till vår identitet, mer viktig i definitionen av oss själva än traditioner, historiska berättelser, social status, ursprung, eller till och med språket vi använder. Från en ocean av kulturella händelser väljer vi de som passar oss bäst; vi interagerar med dem, vi recenserar dem, vi sparar våra recensioner på websidor skapade för ändamålet, som också ger oss nya förslag till andra album, filmer eller spel som vi kanske gillar. Några filmer, serier, eller videor vi tittar på tillsammans med kollegor eller vänner från runt om i världen; vår uppskattning av något som endast delas av en liten grupp människor som vi kanske aldrig kommer att möta ansikte mot ansikte. Detta är varför vi upplever att kultur blir global och indiviuell samtidigt. Detta är varför vi behöver fri tillgång till det.

Det här betyder inte att vi kräver att få all kultur gratis – fast när vi själva skapar något, så sätter vi det oftast tillbaka i cirkulation. Vi förstår – trots ökad tillgänglighet av tekniker för allmänheten som höjer kvaliten på film eller musik till en nivå som tidigare var reserverat för de professionella – att kreativiteten kräver investering och hårt arbete. Vi är villiga att betala, men de avgifter som distributörer kräver ter sig för oss tydligt överdrivna. Varför ska vi betala för en distribution av information som enkelt och korrekt kan kopieras utan försämring av kvalitet? Om vi enbart får informationen vill vi att priset ska vara i proportion till det. Vi är villiga att betala mer, men då förväntar vi oss mervärde: en speciell paketering, en samlarpryl, högre kvalitet, möjligheten att börja titta direkt utan att behöva vänta på att en fil ska laddas ner. Vi är kapabla att visa uppskattning och vi vill belöna artisten (sen pengar har slutat att vara papperslappar och istället blivit en sifferserie på skärmen, har betalning blivit ett mer symboliskt utbyte som förmodas gagna båda parter), men vi är helt ointresserade av företagens försäljningsmål. Det är inte vårt fel att deras affärsrörelse har slutat ha mening i dess traditionella form, och att de istället för att acceptera utmaningen och försöka nå oss med något mer än vad vi kan få gratis, väljer att försvara sitt ålderdomliga beteende.

En sak till: vi vill inte betala för våra minnen. Filmerna som påminner oss om vår barndom, musiken som gjorde oss sällskap för tio år sedan: i det externa minnesnätverket är det helt enkelt minnen. Att minnas, utbyta minnen och utveckla dem är något så naturligt som minnet av “Casablanca” är för dig. Vi hittar filmerna online som vi såg som barn och vi visar dem för våra barn, precis som du berättade historien om Rödluvan eller Guldlock och de tre björnarna. Kan du föreställa dig att någon skulle anklaga dig för att bryta mot lagen när du gör det? Det kan inte vi heller.

3. Vi är vana vid att våra räkningar betalas automatiskt, så länge som vårt konto innehåller tillräckligt; vi vet att starta ett bankkonto eller byta telefonnätverk är bara en fråga om att fylla i ett formulär online och signera en överenskommelse skickat med ett bud; att till och med en resa till andra sidan av Europa med en kort sightseeing av en annan stad på vägen kan organiseras på ett par timmar. Följaktligen, för användare i staten skapar ålderdomliga användargränssnitt ökad irritation. Vi förstår inte varför skattehantering kräver flera formulär att fylla i, där den huvudsakliga innehåller fler än hundra frågor. Vi förstår inte varför det krävs formell bekräftelse när vi flyttar från en fast adress till en annan (som om inte nödvändigheten att ha en fast adress över huvud taget är absurd nog.)

I oss finns inte ett spår av den ödmjuka acceptans som våra föräldrar visar, som var övertygade om att administration var viktigast och som firade varje kontakt med staten. Vi känner inte den respekt, som grundades i avståndet mellan den enskilda medborgaren och de majestätiska höjderna, där den härskande klassen befinner sig knappt synligt genom molnen. Vi ser på samhället på ett annat sätt: samhället är ett nätverk och inte en hierarki. Vi är vana vid att kunna prata med vem som helst, oavsett om det är en professor eller en popstjärna, och vi behöver inte ha några särskilda kvalifikationer i förhållande till social status. Framgången i samspelet är avhängigt av om innehållet i vårt budskap blir sett som viktigt och värt ett svar. Och om, tack vare samarbete, kontinuerligt ifrågasättande samt försvarande av våra argument inför kritiker, vi känner att vår åsikt i många ämnen helt enkelt är bättre, varför skulle vi inte kunna förvänta oss en seriös dialog med regeringen?

Vi känner ingen samvetsgrann respekt för “demokratiska institutioner” i sin nuvarande form, vi tror inte att de har en självklar roll, som de som ser “demokratiska institutioner” som ett monument av och för dem själva. Vi behöver inga monument. Vi behöver ett system som lever upp till våra förväntningar, ett system som är transparent och kunnigt. Och vi har lärt oss att förändring är möjligt: att alla obekväma system kan bytas ut och bytas till ett nytt, ett som är mer effektivt, bättre anpassat till våra behov, och ger mer möjligheter.

Vad vi värderar högst är frihet: yttrandefrihet, tillgång till information och kultur. Vi känner att det är tack vare friheten som webben är vad det är, och att det är vår skyldighet att beskydda den. Vi har ett ansvar för det för kommande generationer, precis som vi har en skyldighet att vårda miljön.

Kanske har vi ännu inte gett det ett namn, kanske är vi inte ännu helt medvetna om det, men jag gissar att det vi vill ha är en verklig, genuin demokrati. Demokrati som, kanske, överträffar drömmen i din journalism.

~Piotr Czerski

___

Piotr Czerski (Peter Czerski) är en polsk poet och författare, samt grundare av bandet Towary Zastępcze (Replacement Goods), som han skriver texter till. Han är filosofistudent och har en examen i datorvetenskap.

Texten är publicerad under CC-BY-SA 3.0. Originalet publicerades den 11 februari 2012 i “The Baltic Daily” (Dziennik Baltycki), en lokal polsk tidning.

Texten har även återpublicerats på tyska på Zeitonline. Vi som översatte till svenska från den engelska versionen var Emma Marie Andersson, Jan Lindgren, Christer Jansson, Emil Isberg och Rick Falkvinge.