Sammanfattning av utredningar om urvalskriterier för blodgivare och krav på testmetoder

Den 22a januari publicerade Tillsynsavdelningen på Socialstyrelsen en artikel med Dnr 44-3935/2008 som följande passager är från:

När Socialstyrelsens styrelse i december 2006 antog de nya föreskrifterna (SOSFS 2006:17) om blodverksamhet skedde det med förbehållet att bilaga 5 om urvalskriterier av blodgivare med hänsyn till blodmottagarens säkerhet på nytt skulle tas upp för omprövning ett år senare.

Styrelsens beslut
I december 2007 föredrogs utredningen för Socialstyrelsens styrelse, som enhälligt fattade ett inriktningsbeslut om att bestämmelserna i SOSFS 2006:17 (bilaga 5) kan ändras så
– att en man som har haft sex med en annan man får godkännas som blodgivare
tidigast sex månader efter senaste sexuella kontakt, samt
– att krav på genomförandet av individuella riskbedömningar vid blodcentraler
ytterligare förtydligas.

Särskilt följande passage är helt i enlighet med mina egna åsikter i sammanhanget:

Det är dock inte en ”mänsklig rättighet att ge blod”.
Riskbeteendet är avgörande för en riskbedömning, inte etnicitet eller könstillhörighet eller sexuell läggning. Det är avseende ett eventuellt riskbeteende som regler för blodgivning bör föreskrivas. Detta är en viktig strategisk fråga även gentemot andra EU-länder. Om EG-direktivet följs är det bara riskbeteendet som är avgörande för regleringen av blodgivare. Som exempel kan nämnas att heterosexuella män med många sexkontakter är en riskfaktor. Riskbeteende och många sexuella relationer är helt avgörande före ev. ”grupptillhörighet”.

Bakgrunden till att just sexuellt umgänge mellan män orsakat avstängning från blodgivningen verkar vara på grund av RFSL.

Redan 1983 hade emellertid RFSL och Venhälsan i Stockholm uppmanat homo- och bisexuella män att avstå från blodgivning. I särskilda föreskrifter och allmänna råd angående aids preciserades föreskrifterna från 1984 om vilka som skulle vara avstängda från blodgivning, bl.a. personer med antikroppar mot HTLV-III/LAV (d.v.s. hiv) och deras sexualpartner, homo- och bisexuella män som haft sexuellt umgänge med män efter 1979, kvinnliga sexualpartners till bisexuella män, personer som 1979 eller senare missbrukat narkotika intravenöst och sexualpartner till dessa, prostituerade och personer som 1979 eller senare haft sexuellt umgänge med prostituerade, samt invandrare från de afrikanska länderna kring ekvatorn och Haiti och personer som haft sexuellt umgänge med personer från dessa områden.

Det har så vitt jag vet inte genomförts någon undersökning med statistisk kvalitet för att kontrollera hur reglerna följs, men det verkar klarlagt att det finns män med aktivt sexuellt umgänge med män som ger blod:

Acceptans och följsamhet bland män som har sex med män
Under perioden 1996 till 2006 har sju män som uppgivit homosexuell kontakt som smittväg upptäckts med hiv i blodgivningen, varav fem var regelbundna givare. Om hiv-incidensen ligger på samma nivå bland dem som testats positivt för hiv-infektion i blodgivning som i hela den svenska populationen av män som har sex med män (MSM), innebär det, lågt skattat, att flera hundra MSM är aktiva blodgivare.

Så om det inte inkommer något mer så får väl det här vara slutet på det här. Socialstyrelsen verkar vara på rätt spår och anser att det sexuella beteendet i sig orsakar risken.

One comment

  1. […] finns sammanfattningar som hänvisar till statistiska analyser som anger att just MSM är en högriskgrupp för […]

%d bloggare gillar detta: