Skolgång, straff och konsekvensanalys

computers

Utbildningsminister Jan Björklund vill straffa elever genom att föra upp frånvaron på betygen. Skolk på betyg har Jan Björklund infört i Stockholm redan, och det har inte haft något som helst effekt på frånvaron där. Så i Stockholm föreslås att skolkare ska kunna hämtas av polis. Jag anser att symptombehandling aldrig löser grundläggande problem.

Genom att frånvaron anges på betyg straffas eleven för sin frånvaro, oavsett vilken anledning det kan vara som eleven är frånvarande. I många fall riskerar eleven att straffas flera gånger för samma frånvaro utan att någon försöker ta reda på orsaken till frånvaron. Så länge som man inte ser till varför den enskilda individen skolkar kommer man aldrig att komma till rätta med den ogiltiga frånvaron, oavsett hur man straffar eleverna. Jag kommer att förklara varför strax.

Jag var för smart när jag var liten. Många var lärarna som hävdade att jag var ett geni som bara hade ett fel, jag pluggade inte. Jag är lättlärd och behövde aldrig plugga i grundskolan. I gymnasiet räckte det med en snabb repetition före prov för att klara det mesta. Jag var dock mycket uttråkad på de flesta lektioner eftersom det inte fanns någon utmaning och det visade min höga frånvaro i exempelvis matematik och fysik där jag enbart fick toppresultat, om man bortser från enstaka slarvfel. Jag hade alltså hög frånvaro i ämnen som jag var bäst på. Under min frånvaro exprimenterade jag med olika elektriska eller kemiska experiment, satt i biblioteket och läste böcker, lärde mig pascal i datorsalen och ibland nätverkade jag med elever från andra klasser. Allt som också är att räkna som en vidareutbildning även om det inte är betygsatt. Jag håller alltså inte med Jan Björklund om att frånvaro direkt går att sammankoppla med missbruk eller dåligt studieresultat.

Två ämnen var jag frånvarande från under gymnasietiden trots att jag inte var särskilt bra i ämnena och det är något jag har fått ångra flera gånger genom åren. I Samhällskunskap och Historia hade jag stora problem med läraren som säkert var duktig, men av någon anledning blev det alltid problem med just mig. Hade man satt mig i en annan lärares klass är det mycket möjligt att jag hade haft bättre betyg även i de ämnerna. Fast Björklund diskuterar inte individbaserad orsaksanalys. Utbildningsminister Jan Björklund föreslår istället att Socialmyndigheten och polisen ska kopplas in vid frånvaro.

”Det finns olika skäl till att elever skolkar men det är ofta ett tecken på att allt inte står rätt till. Att tidigt upptäcka att eleven mår dåligt för att kunna ge det stöd som krävs är en investering för skolan och samhället men framförallt för individen.” – Jan Björklund i pressmeddelande från Folkpartiet

Björklund har rätt i att det kan finnas olika orsaker till frånvaron och att allt inte står rätt till men jag anser att det är fel att anta att det alltid är eleven som har skulden. Om man inte är säker på att eleven bär skulden ska man inte straffa eleven för frånvaron. För mig är det vanligt sunt förnuft att man inte skjuter hunden för att katten har ätit upp krukväxten. Att straffa i förebyggande syfte har aldrig någonsin hjälpt.

Kent Persson hävdar att för att nå kunskapsmålen krävs det att man är i skolan Jag hävdar att Kent har fel för även om jag var i skolan när jag var frånvarande från lektionen så lärde jag mig på egen hand mycket som jag antagligen aldrig hade fått lära mig på en lärarledd lektion. Jag kompletterade också min utbildning med kunskap tillhörande andra utbildningar. Det finns också studier som visar på att praktisk nytta krävs för att man ska få verklig förståelse för användandet av matematik, fysik och andra kunskapsämnen. Att hävda att man enbart uppnår kunskapsmålen genom att närvara vid lektionerna är en grov förenkling där man inte tar hänsyn till individens situation och förutsättningar.

Barn och ungdomar har en mer begränsad möjlighet till konsekvensanalys. Få barn i sexan förstår att det som de lär sig i sexan kommer att påverka deras val i gymnasiet, trots att det bara är några få år till gymnasiet. Få barn i sexan förstår att deras framtid påverkas av samtliga val som man gör varje dag. Barn förstår dock att om de går på en viss lektion kommer de att må dåligt, och om de berättar för någon vuxen om varför kommer de dessutom förödmjukas och må ännu sämre. Barns konsekvensanalys är i hög grad känslomässigt bundet. Rationellt tänkande och långsiktigt planerande är något som kommer gradvis och mycket senare.

Utbildningsminister Jan Björklund tar faktiskt upp ett antal fall som ska hanteras som undantag. Dock finns det ingenting i förslaget som säger hur man ska identifiera dessa undantag. Man kommer inte åt individen genom att skriva in skolk på betygen. Eleven drabbas när man glömmer bort individen. Björklunds förslag är snarare att flytta fokus från skolan (med färre lärare och sämre förebyggande åtgärder som följd) till socialmyndigheter och polis, som redan idag har svårt att hinna med att hjälpa utsatta och lösa faktiska brott.

Björklund tar upp jämförelser med arbetslivet, men hur är det med den jämförelsen egentligen? Dras ersättningen in för de riksdagsledamöter som är frånvarande? ”Jag tycker Björklund alla förslag för skolan även borde gälla riksdagen. Vid varje frånvarotillfälle ringer talmannen gruppledaren och partiledaren för ett samtal om ordning och disciplin. Mer än 20% frånvaro vid voteringar medför indragen lön.” – Richard gällande Thomas Bodströms frånvaro

För mig handlar det inte om skolk utan att skuldbelägga den enskilda eleven. Man hänger ut elever som grupp istället för att fundera över hur vi har kommit till en situation där lärare inte pratar med sina elever och deras föräldrar. Man ser skolksiffran i betyget som ett sätt att meddela föräldrar istället för att skolan och lärarna ska kunna göra en individuell bedömning i en dialog med den enskilda eleven och föräldrarna. Och naturligtvis finns det inget underlag som säger att frånvarorapportering på betyg ger genomslag på närvaron.

Piratpartiet anser att elevens egna förmåga att söka och validera information ska uppmuntras. Frånvarofokusering motverkar detta. Om eleven uppfyller kunskapskraven spelar inte frånvaron någon roll.

Intressant?

Annonser

7 kommentarer

  1. Som vanligt ett enastående inlägg! Lysande!

    1. Instämmer med farmorgun.

  2. Du bekräftar din smarthet med smarta blogginlägg, Emil.

    🙂

  3. Ett lysande inlägg, även om mitt bifall kanske väger lättare än andras…

    Nåväl, jag har en liten, liten invändning, den är nästan off-topic men here goes:

    ”Rationellt tänkande och långsiktigt planerande är något som kommer gradvis och mycket senare.”

    Om det kommer alls. Det räcker med att läsa lite i kommentarsfälten i olika bloggar så ser man snart att många människor (jag själv också många gånger) agerar rent känslomässigt även i vuxen ålder. Det är så jämrans svårt när man är upprörd att acceptera tanken att man inte tänker rationellt!

    1. Ahh, jo känslomässig argumentation finns absolut kvar, och är inte alltid negativt. Men det jag menar är att möjligheten att värdera framtida jobb framför den känslomässigt tillfredställande leken kommer gradvis. Möjligheten att planera för bästa möjliga högskoleutbildning finns för de flesta inte när man går ut högstadiet.

      1. Det har du helt rätt i.

        När jag gick ut högstadiet visste jag inte vad jag skulle bli. Och inte när jag gick ut gymnasiet heller. Faktum är att det hann gå 8 år till innan jag till slut slog in på det som ser ut att bli min livsbana (efter 12 år med samma jobb).

        Fan det är snart 25 år sen jag gick ut gymnasiet… huvva.

  4. […] har kritiserat Jan Björcklunds åsikter gällande vad jag anser är en alltför ensidig fokusering på disciplin och skuldbeläggande. Genom att frånvaron anges på betyg straffas eleven för sin frånvaro, oavsett vilken anledning […]

%d bloggare gillar detta: