Att agera istället för att tänka rättsäkert

metro capture

En kompis frågade mig om Stefan Wahlberg artikel om ”Varför blev Julian Assange inte efterlyst?” eftersom det verkade vara en skamlig historia om uppgifterna stämmer.

Våldtäkt är aldrig någon lätt historia. Oftast är det ord-mot-ord och mycket svårt att bevisa att något hänt, men det är också det ultimata maktmissbruket om man bortser från slavhandel. Våldtäkt är också mycket brett begrepp och det gör det svårare att förstå om en specifik handling är en våldtäkt eller ej.

Till skillnad från många andra har jag låtit bli att skriva om Assange och de två kvinnorna, eftersom jag hävdar att man måste ha tillit till rättsamhället. Ingen ska vara dömd innan de prövats inför en domstol. Ingen ska bli uthängd och misstrodd baserat på rykten.

När man är utsatt för brott och även när man känner sig utnyttjad ska man kunna vända sig till polisen för att få hjälp. Det är inget konstigt med det och inte heller är att prioriterade brott kräver snabbt agerande. Normalt skulle ingen anse det som konstigt att våldtäkt räknas som ett prioriterat brott.

Det är väldigt lätt att i efterhand se tillbaka och kritisera hur något hanterats, men om något kräver ett snabbt agerande kommer det att ske misstag. Det sker misstag dagligen i polisens hantering av anmälningar och brottsoffer, men i de flesta fallen kan de rättas till rätt snabbt. Jag ser det alltså inte som något ovanligt att någon blir av ”sannolika skäl misstänkt” trots att det är den starkaste misstankegraden. (Jag skrev om de olika misstankegraderna i Halmdockan Rolf Erikson och våldtäkten i Bjästa.) Jag tycker att det är konstigare när det går så långt som till första rättegångsdagen innan åklagaren tar bort hälften av åtalspunkterna, som det gjordes i PirateBay-fallet.

Sammanfattningsvis så har åklagaren knappast gjort ett bra förarbete. Tingsrätten har fått bättre inblick i tekniken och förhållandena på den tiden rättegången varit än åklagaren har gjort under de drygt två och ett halvt år (om inte ännu mer) som han har haft på sig. Kommentarer till TP-målet

Att media såg nyhetsvärdet i ärendet ser jag inte som särskilt konstigt, för Assange är en känd personlighet och när det då handlar om en känd personlighet som är på ”sannorlika skäl misstänkt” ser nog de flesta gammelmedia hur de säljer lösnummer.

Det jag tycker är konstigt med hanteringen är snarare att pressen får tag på interninformation två gånger gällande samma fall där första tillfället naturligtvis var att jouråklagaren häktade Assange i hans frånvaro och andra var när det interna meddelandet skickades ut för att förklara tillvägagångssättet internt. Att polisen försöker att sabotera en eventuell internutredning genom att skicka ut information som normalt tas fram i just en internutredning tycker jag är skumt och det gränsar till rättsäkerhetsaboterande.

Edit: Tredje gången information har läckt hittills.

Intressant?

Uppdaterat: Carin Stenström skriver på på Svd Brännpunkt den 9e september om att fallet Assange borde få larmklockar att ringa

Annonser

3 kommentarer

  1. […] av wikileaks (för den ocensurerade versionen) och sättet Non-Disclosure-Agreement används (något som dock polisen misslyckats […]

  2. […] Det finns en del som jämför exempelvis Assange-undersökningen med våldtäkterna i Bjästa. Mer fel kan man sällan göra när det gäller jämförelser. I Assange-fallet handlar det fortfarande om en person som är misstänkt för brott, i Bjästa handlar det trots allt om två hovrättsdomar. Man väljer alltid vem man ska tror på där ord står mot ord och det enbart finns svag bevisning, men man bör fortfarande ha viss tillit till rättsamhället och inte döma någon i förtid. […]

  3. […] Till skillnad från många andra har jag låtit bli att skriva om Assange och de två kvinnorna, eftersom jag hävdar att man måste ha tillit till rättsamhället. Ingen ska vara dömd innan de prövats inför en domstol. Ingen ska bli uthängd och misstrodd baserat på rykten. […]

%d bloggare gillar detta: