Att synliggöra den osynliga aktivismen #piratpartiet

För ett tag sedan började jag fundera på hur det kan komma sig att vissa beteenden är så framträdande inom Piratpartiet. Jag fick höra från en del kompisar och bekanta att det troligtvis beror på att vi medlemmar till stor del bestod av en viss typ av människor. Vissa gick så långt att de definierade flera lätt identifierbara förkortningar som varandes orsaken. Jag har inte varit särskilt övertygad om att det är så enkelt utan hela tiden misstänkt att det rör sig om ett strukturellt kommunikationsproblem.

Människor gillar beröm. Vissa skulle till och med säga att många av oss blir höga på att bli uppskattade. Kanske inte alla. Kanske inte ens de flesta. Men alla gillar beröm egentligen. För det är vi programmerade för att göra. Från tidiga barnsben lär vi oss att när vi gjort bra ifrån oss får vi känna oss duktiga. Eller så borde alla barn behandlas åtminstone, enligt socialmyndighetens riktlinjer och forskning på området. Oavsett undantagsfall så mår vi bra när vi får beröm. Och när vi mår bra ökar möjligheten att vi gör om det.

Beröm och uppskattning kan vara det mesta som händer. Att bli sedd, att någon lyssnar på en, att någon tackar en eller kommenterar det man har sagt kan vara en belöning i sig. Det behöver egentligen inte vara någon egentlig positiv belöning för att hjärnan ska uppfatta det som en belöning. Uppmärksamheten i sig kan vara en belöning även om det egentligen bara är skrik och bråk.

När man känner igen sig i något, förstår något eller tycker synd om något blir det ofta svårt att formulera sig. I verkliga livet kanske man kramar om personen och säger det man vill, men på Internet är allt så definitivt. Det är svårt att ta sig tid till något så kortsiktigt som vissa kanske inte ens ser som särskilt konstruktivt. Kanske man skulle skriva något kort beröm i en chatt någon gång ibland, men de allra flesta skulle hellre lägga ner tid på något som mer engagerar ens känslor.

Uppfattat personligt påhopp, eller sådant som skapar starka känslor på annat sätt, ger däremot nästan alltid ett behov att säga sin mening, oavsett medium. Oftast skapas nog kritik eller något domderingsförsök, men det kan också skapas något konstuktivt ur det. Men oavsett så blir det lättare att reagera på sådant som är starkt skrivet, eller för den delen känslosamt uttryckt.

Det innebär att man omedvetet belönar sådant som är hårt formulerat, särskilt då kritik som på olika sätt kan uppfattas som personlig. Så sändaren, jag som gör något eller säger något, får oftare reaktion och uppmärksamhet när jag gör något som de flesta kanske skulle säga är fel. Jag belönas för agressivitet istället för argumenten. Jag belönas med attraktion när jag gör påhopp, och dissas när jag berömmer. Och allt detta oftast helt omedvetet av de som belönar mig.

Istället för att belönas när jag gör något bra, belönas jag när jag gör motsattsen.

Många skyller Piratpartiet för att vara toppstyrt. En del klagar och andra hyllar det. Oavsett innebär det att väldigt stor fokus är på ett fåtal huvudindivider. Dessa individer ses som föredömen, omedvetet eller medvetet, och man försöker naturligtvis göra som de gör. Ungdomar klär sig som sina idoler, och detsamma gör aktivister. Ja alltså inte klär sig… ”Barn gör som föräldrarna gör, och inte som de säger.” brukar man säga.

När föredömen gör på ett specifikt sätt, kan man nästan slå vad om att många försöker göra detsamma. Inom Piratpartiet innebär det att väldigt många helt enkelt fokuserar på att berätta om sin egen duktighet, istället för att lyfta fram varandra. Man fokuserar på att kritisera det man tycker är fel, istället för att föra fram alternativen.

När man belönas för något ökar chansen för att man forsätter med det man belönades för. Uppmärksamheten blir ett självändamål. Man mår bra när man gör på ett visst sätt. Oavsett om det handlar om att sätta upp många affischer eller blogga om samma sak som alla andra.

Kan man då bryta ett känslobaserat beteende? Nej jag anser inte det, men jag tror att många psykoanalytiker och andra experter är oense med mig här. På individnivå, med kognitiv terapi, kanske det är möjligt, men inte som gruppbeteende. Jag anser dock att det går att komplettera med organiserat beteende, och det kan minimera spridningen.

Genom att avsiktligen lyfta fram beteenden som är bra, precis som föräldrar belönar sina barn, kan man minimera den omedvetna belöningen.

Under valkampanjen hade vi ett automatiserat system som belönade aktivism som fotograferades och loggades via Pirateweb. Det som tyvärr glömdes bort är att det pågår osynlig aktivism överallt som inte fotograferas eller inte loggats av olika anledningar. Den aktivismen var naturligtvis minst lika viktigt som den loggade aktivismen och borde belönas. Tyvärr går det inte att belöna sådant i efterhand eftersom organisationen för det saknades.

Ovanstående var anledningen jag funderade på, men man vet ju inte säkert förrän man har prövat sin teori i praktiken. Så jag satte mig att skriva en bloggpost bland alla andra som jag hoppades skulle ge den effekten som jag efterfrågade. Effekten blev inte exakt som jag väntat, men de uppfyllde helt klart principen.

Jag dissade först begreppet hårda mätdata, men även om det gav ett visst resultat var resultatet inte entydigt. Däremot när jag dissade ansvarskedjan som faktiskt finns, (även om Piratpartiets användning snarare borde kallas för Mandatfördelning) orsakades en dubblering av antalet kommentarer, samt också en mycket högre grad av känslomässigt skrivna kommentarer. Enda skillnaden är att jag använde skarpare formuleringar än vad jag har haft tidigare när jag kritiserat samma sak, med samma argument.

Vi måste gå från att vara reaktiva till att bli aktiva. Vi måste lyfta fram det som vi anser är bra, och låta bli att lyfta fram det som är dåligt. Det har vi sagt tidigare och det tål att sägas igen. Vi måste synliggöra det som vi vill att andra ska se.

Intressant?

Advertisements

12 kommentarer

  1. […] This post was mentioned on Twitter by Piratpartiet Live!, Emil Isberg. Emil Isberg said: Noterat: Att synliggöra den osynliga aktivismen #piratpartiet – http://tinyurl.com/33v737j #fb […]

  2. Emil – du är guld värd! Din slutkläm ska jag skriva på en postit-lapp och fästa på min dator, som en ständig påminnelse.

    1. Tackar. 🙂 Det behövs mer sådant. 🙂

  3. Hallå Emil!

    En sak som komplicerar tillvaron åtminstone för undertecknad är att själva grunden för det politiska engagemanget är negativa känslor, som rädsla och frustration, rentav ilska.

    Jag menar det vore ju enklare att vara positiv om man drevs av hopp och optimism; om man tänkte att ”det här nätet har ju oanade möjligheter” och ”vilken enorm mänsklig potential vi skulle kunna utnyttja om vi bara kunde få människor att känna sig trygga och fria”.

    Det är många pirater som gör det men långt ifrån alla.

    Så vi behöver alltså fler obotliga optimister i partiledningen? 😉

    1. Nej, men vi behöver separera politisk ideologism (om man får kalla det så) från negativism. Istället för att kritisera ska vi föra fram alternativ. Tycker jag.

      1. Jag borde förstås ha avslutat min sista mening i den första kommentaren med en smilis, nu verkade den nästan lite sarkastisk, det var mer menat som ett skämt. Så du får väl en smilis här i stället 😉

        Jag håller delvis med, men det måste finnas plats även för kritik.

        En bra strategi kanske är att separera på ett annat sätt; låta känslorna svalla när man målar upp sina positiva visioner, vara (eller åtminstone låta) torr och saklig när man framför kritik och/eller farhågor.

        När man själv är arg och frustrerad blir man som du lite är inne på gärna imponerad av bloggare som också är arga och frustrerade. Men sådant bloggande (som jag själv gjort mig skyldig till i stor omfattning) kan aldrig nå längre än möjligen till de redan frälsta.

        Ska vi nå längre måste utomstående för det första kunna ta oss på allvar, och för det andra uppleva oss som något mer än gnällspikar och/eller konspirationsteoretiker.

        Och då tror jag att det helt enkelt inte fungerar särskilt bra att vara arg; att vara arg fungerar först när alla andra redan är arga, och ett av PPs stora misstag kanske har varit att anta att det är den situationen vi befinner oss i. När i själva verket alla andra inte bryr sig…

      2. Det kan mycket väl vara sant. Vi var arga när vi skapade partiet 2006. Vi var arga på grund av FRA-lagen och ThePirateBay-domen. Vi kanske fortsatt på samma sätt trots att ingen annan haft något aktuellt att vara arg inför? Värt att fundera på åtminstone.

        Jag editerade din andra kommentar och lade till den saknade smilisen.

      3. ”Jag editerade din andra kommentar och lade till den saknade smilisen.”

        Tackar, nu ser det bättre ut 😉

  4. Jag måste medge att jag är oerhört frestad att ignorera den här posten, bara för att förstärka effekten, men jag jag inte låta bli att säga att jag iaf nu fick förklaringen på vad tusan som hade hänt med dig. 😉

    Mycket bra skrivet. Att vi måste agera istället för att bara reagera har varit sant länge, men nu har vi kanske chansen att faktiskt orka med det. Leve det!

    1. Jag är fortfarande vettig. Men jag är kritisk till hur vissa använder begrepp utan att förklara dem, som om det vore självklara eller att man är dum som inte förstår nyttan. Och jag ska förklara hur jag ser på föreningsmöjligheten. Bara för att vi har olika syn där behöver vi inte vara oense om att något behöver göras. 🙂

      1. Så kan det vara. Men jag väntar fortfarande på redogörelsen för vilka problem som lokalföreningarna ska lösa. 😉

  5. […] för att motverka hatet kan man visserligen ta bort utrymmet för hatet att växa, och alltså inte uppmuntra till just hatfulla kommentarer, men man kan också använda det utrymmet för att få kontakt med personer som har det hatet inom […]

%d bloggare gillar detta: