Byråkrati – Bättre på papper än i verklighet

Jag förlorade mitt bankkort under lördagens festligheter, den hittades av en väktare som i överenskommelse med mig lämnade den till polisstationen i Nacka Strand. Det är anledningen till den här bloggposten.

Ibland är det så att byråkratin är framtagen mer för att skydda banken/polisen snarare än att hjälpa den som är drabbad. Och det finns naturligtvis inga möjligheter att kringgå byråkratin.

Ungefär en halvtimma efter att väktaren lämnat ifrån sig kortet var jag på plats på polisstationen i Nacka Strand och legitimerade mig med körkort. Jag trodde det skulle räcka, eftersom det knappast finns särskilt många Emil Isberg i Stockholmsområdet. Jag frågade SCB som av sekretess-skäl inte lämnar ut hur många ”Emil Isberg” det finns i Stockholmsområdet, men uppskattningsvis finns det cirka 5 personer i hela landet som har tilltalsnamnet ”Emil” och efternamnet ”Isberg”. Av dessa är det nog bara jag som bor i Stockholm.

Polisen ville dock verifiera med kortutgivaren Swedbank, för det skulle ju se dåligt ut om polisen lämnade ut kortet till fel Emil Isberg. Swedbank har dock ingen personal som kan deras rutiner under helgen, åtminstone sa polisen att banken hänvisade till personal som var tillgänglig måndag-fredag och bad mig återkomma idag (måndag 2014-03-10).

Man klarar sig utan pengar/bankkort under en dag har jag hört. Och faktiskt så eftersom jag fick mat av mina scouter och delegerade fikainköp till några scoutledarkollegor så klarade jag mig rätt bra.

Idag hälsade jag åter på den mycket aktiva polisstationen vid Nacka Strand och trodde att nu minsann skulle jag få mitt kort. Det första jag planerade göra var att äta på McDonalds, som trots att det knappast är en favorit låg väldigt synligt på vägen in till stationen. Men tji fick jag.

Polisen ringde upp Swedbank. Swedbanks personal pratade med mig direkt och veriferade att jag var den jag var (genom kontrollfrågor om mina konton på Swedbank), men inte kunde lämna ut den informationen till polisen. Vi tar det där igen, Swedbanks kundtjänst var säker på att jag var ägaren till kortet som polisen hade cirka 20 centimeter från mig, men kunde inte säga åt polisen att ge mig mitt kort.

Jag är säker på att personen som pratade med mig som representant för Swedbank var övertygad om att jag var den jag utgav mig för att vara, eftersom Emil (ja kundtjänstpersonen heter faktiskt också Emil) utan något förslag från mig kunde spärra mitt kort samt beställa ut ett nytt till min hemadress. Men det gick alltså inte att säga till polisen att Emil var övertygad om att det var kortets ägare som stod framför dem.

Och polisen, som utan den verfikationen från kortutgivaren inte kunde lita på att jag var kortägare, kunde därför inte lämna ut mitt bankkort till mig. De kunde inte på egen hand ta ansvar över att jag var ägare till bankkortet.

Rutinen för banken är framtagen för att skydda banken från eventuella skador, och är rimlig utifrån det. Som kund är jag dock missnöjd med att de inte till en myndighet på något sätt kunde överlämna verifikation på att jag var kortets ägare.

Polisen frångick faktiskt sin rutin som är att klippa kortet direkt, just på grund av att omständigheterna var som de var. Det var en väktare som hittat kortet exakt där jag glömt det och som efter överenskommelse med mig lämnat det till polisen för avhämtning av mig senare. Men eftersom risken för problem om polisen råkade lämna ut kortet till fel person alltid är överhängande vågade de inte lämna kortet till mig utan bankens verifikation, som banken vägrade att ge.

En polis som kom in i samtalet efter att jag redan gett upp försvarade bankens beteende med att hänvisa till banksekretessen. Helt felaktigt och den polisen borde utbildas i lag och rätt. För naturligtvis är det så att banken FÅR lämna ut information till tredje part OM kunden ger sitt medgivande. Och jag gav mitt medgivande.

5 kommentarer

  1. Gick det inte att lösa med mobilt bankID heller? Man anses ju oftast ha legitimerat sig då…

    1. Hur menar du att jag skulle legitimerat mig bättre för polisen med mobilt bankID? Eller menar du att jag skulle ytterligare ha legitimerat mig för bankpersonalen? Banken var redan övertygad om att jag var kortägare, det var iaf vad som sades till mig när jag pratade med Emil.

      Sedan borde jag absolut skaffa mobilt bankID. Jag vet bara inte vad jag ska använda det till, plus att jag inte vill öka risken att något händer med mitt konto om jag blir av med mobilen.

      1. Jo, jag tänkte att om polisen med egna ögon kunde se att du loggade in på tex skatteverket kunde de ju inte neka dig vem du var sedan. Det är en sexsiffrig kod på bankid, så det borde vara hyfsat safe.

      2. Ahh. Jag erbjöd mig att betala med kortet eller göra ett utdrag, men polisen tyckte att jag kunde ju kommit över koden på annat sätt.

      3. Jo, det är ju inte svårt att se koden över axeln på någon, iofs.

%d bloggare gillar detta: